eko

Well well vart ska jag börja... Var ju till reumatologen igår. Han börjar med att ifrågasätta varför jag kommit till Sundsvall och inte i min hemstad. Eee, hur ska jag veta det? Det är ju ni som har kallat mig. Han fortsätter mala på om att han tyckte att det var så konstigt och frågade om jag hade begärt själv att komma dit. Jag sa då att du kan ju fråga min läkare för det är väl han som har skickat remissen. Jag har inget med det att göra. Vad är det här för översittarkille, tänkte jag.  Börjar berätta min ganska långa historia med min ledvärk och jag blir avbruten flera gånger då läkaren ifrågasätter min historia och höjer på ögonbrynen som att jag bara satt och hittade på. Kände att jag blev mer och mer obekväm i situationen men bet ihop och fortsatte förklara om smärtan som flyttar sig. Berättade om att det kommit tillbaka efter många års uppehåll och började göra ont igen då jag var i nionde månaden ungefär. Det tyckte läkaren var väldigt underligt då man oftast blir bättre i reumatism under en graviditet pga. alla hormoner. Ja förlåt mig att jag inte är en mönster patient som passar in i din FASS. Han klämde och kände på varenda led i min kropp och som jag tidigare berättat så har jag mest ont på kvällar och nätter dvs. det syns inget på mig. Han ser inga svullnar leder eller rodnader alls nu eftersom jag inte hade ont just då. Märkte att han blev mer och mer skeptisk till min berättelse så till sist så utbrister jag "Du tror mig ju inte!". Han säger då "Jo jag väljer att tro på dig men det är det inte alla läkare som skulle ha gjort för du har ju ingenting att visa upp." Kände hur tårarna brände bakom ögonen. Vidare berättar han att proverna jag lämnat har visat sig innehålla den sortens antikroppar som kan skada lederna på sikt (dock en ganska liten mängd) och därför så föreslår han att jag ska börja med cellgiftsbehandling på en gång. Jag blir alldeles chockad. Han frågar hur jag ställer mig till det och jag säger att jag fortfarande ammar. Då säger denna okänsliga läkare bara rakt ut "Ja, men det ska du lägga av med! Tester har visat att det inte är bra för personer med reumatism att amma." Jag bryter ihop och försöker förklara för läkaren hur viktig amningen är för mig. Han frågar då om det är en barnmorska som har sagt till mig att bröstmjölk är så bra. Jag svarar då att du kan fråga vilken barnmorska som helst så svarar alla likadant, bröstmjölk ÄR det bästa för barnet! Han säger då att det där vet han ingenting om. Han säger sedan åt mig att gå hem och smälta det här och att jag bara behöver ringa då jag vill påbörja behandlingen så skriver han ut tabletterna då. Jag kan fortsätta amma ett tag till om det är så viktigt för mig. Han säger även att vi ska ses igen om 2 månader för röntgen och vidare samtal. Jag avslutar besöket med tårarna rinnandes ner för kinderna att jag verkligen inte satt och hittade på allting utan att det jag berättade var sant även om han tyckte att det mesta i min historia var konstigt. Förklarade att jag inte var där för skojs skull och hur mycket jag hatar att gå till läkare och jag hade kommit dit med en förhoppning om att jag inte var så sjuk att jag behövde cellgifter. Att jag inte hade någon anledning att ljuga. Han sa då att "Ja men det enda vi har är ju din historia och en liten mängd antikroppar i ditt blod. Men jag väljer att tro på dig." Och jag gick därifrån och skulle uppenbarligen känna mig evigt tacksam över att den store överläkaren trodde på sin patient. Tack för det! Överläkare betyder tydligen att man står ÖVER andra människor och därmed har man rätt att trampa på dem och behandla dem som man vill. Ja det var läkarbesöket i stora drag och jag säger som min syrra sa då jag pratade med henne, När man kommer till en läkare för att be om hjälp så är man redan i underläge. Man ska inte behöva bli kränkt på det här sättet som jag blev! Tre gånger frågade han mig om jag rökte! Nej svarade jag första gången. Är det riktigt säkert? Ja, jag har snusat men aldrig rökt och jag slutade snusa för snart 3 år sedan. Det går en liten stund sedan frågar han igen, och det är alldeles säkert att du inte röker? Kul att bli så betrodd va...

Så vad händer nu då? Ja, det vet jag inte själv. Tror att jag ändå ska helamma Nemo tills han blir 6 månader, det är ju bara en månad kvar. Sen får jag väl trappa ner eller sluta. Tar ställning till vad jag gör då.

Vart kanske lite konstigt skrivet allting men jag tror att jag bearbetar det här om jag pratar och skriver om det mycket. Kommer nog återkomma till det här ämnet igen.

Efter det horibla besöket på sjukhuset så åkte vi en sväng till Birsta för att jag skulle få annat att tänka på. Jag fick ett presentkort hemskickat med posten på 500 kronor på Vero Moda av Daniel och Nemo häromdan som tack för att jag är en bra mamma och flickvän. Urgulligt! Så det passade jag på att använda. Köpte mig ett par nya jeans och en tröja. Vi var där ganska länge och då vi kom hem på kvällen så fick jag ont i lederna igen... fast det var väl bara inbillning. ;)