Sedär! Nu är det exxakt ett år sedan jag fick första känning på att förlossningen var i antågande. Hade varit i sundvall hela dagen och köpt en massa saker till trädgården. Sedan krattade vi klart ute på gården. Gick in la mig i soffan och fick värkar. Fast jag trodde ju inte då att det verkligen var på gång. Visserligen var jag beräknad den 28/4 men jag trodde att jag skulle gå över några dagar. Vid ett på natten hade jag fortfarande inte somnat och hade nu lite mer ont. Tog två alvedon och en dusch men det gick inte över ändå. Klockade värkarna, hade 10 minuter mellan dem. Väckte Danne vid 2 och sa att det kanske var dax. Han ringde förlossningen och vi fick klarteckan att åka in. Vi sölade på hemma ett bra tag, packade det sista i väskan och gjorde fika. Fick börja andas mig igenom värkarna men än så gick det bra. Vid 4 så kom vi iväg. Jag hade då 4 minuter mellan värkarna och nu började dom göra rätt så ont. Danne stod på rätt så friskt. Då vi kom fram skulle han släppa av mig vid ingången och parkera men det fick han verkligen inte göra. Jag tjurade på, gick igenom en sista värk och stegade sedan in mot sjukhuset. Klockan var då 5 och jag var öppen 1 cm (!!) och livmodertappen (heter det så) var utplånad. Hade 2-4 min mellan värkarna så att dom lät mig stanna kvar. Fick en morfindos så jag skulle få sova. Mådde bara illa av den och slumrade av och till. Hade ganska ont men jag var duktig på att profylaxa. Fick en varm vetekudde. Vid 11.30 vart värkarna lite värre. Försökte fortsätta sova men hade för ont. Bad om lustgas men blev nekad. De tyckte att jag skulle vänta tills jag var öppen mer. Var nu öppen 2 cm, det gick trögt som bara den. Fick förslag om att sätta mig i duschen vilket jag gjorde. Det lindrade smärtan rätt bra. Syrran kom på besök. Jag skulle då försöka dricka saftsoppa då jag inte fått i mig nånting på hela dagen men den kom upp igen. Jag gick tillbaka till duschen. Då jag kommer ut ur duschen 14.45 så ber jag återigen om lustgas, är då öppen 5 cm och blir beviljad lustgasen. Vilken lycka! Efter att jag fått den i näven så släppte jag den inte! Kämpar på med lustgasen och profylaxar. Blir lite illamånde och kräks. Då klockan är 16.00 så står jag inte ut. Jag fullkomligt skriker efter EDA och vid undersökning så är jag öppen 7 cm, jag blir beviljad EDA och nu väntas bara narkosläkaren. Jag hade så ont att jag trodde att jag skulle dö. Jag skriker gång på gång efter EDA och jag tycker synd om barnmorskarna som fick höra både det ena och andra av mig då. Efter 30 minuter så har narkosläkaren fortfarande inte kommit och jag får krystkänsla, är nu öppen 10 cm, EDAn avbokas. Det här var den längsta halvtimmen i mitt liv. Jag öppnade mig 3 cm på en halvtimme med endast lustgas som smärtstillande. Hade ju hört och läst att då man får krystvärkar så är det inte så långt kvar. Mm, eller hur. Jag krystade i 1 och ½ timme! Jag var så slut, hade inte ätit nånting och knappt sovit på ett och ½ dygn. Jag somnade nästan mellan varje krystvärk. Jag kunde inte längre ursklija om jag hade värkar eller inte då jag var så mörbultad. Jag kommer ihåg hur jag sa flera gånger att jag inte orkade nå mer. Tänkte att det kommer att sluta med snitt på mig, eller sugklocka. Barnmorskorna tog (under vilda protester från mig) av mig lustgasen då den gjorde mig ännu tröttare och att jag behövde lägga all fokus på att krysta. 18.04 så skrek jag så att lugnorna höll på hoppa ur kroppen på mig. Jag tog i allt jag hade och ut kom han, min älskade Nemo! Jag frågade vad det var för kön och till sist så ropar Danne, det är en pojke!! Lyckan av att få upp denna lilla människa på mitt bröst går inte att beskriva! Jag minns allt det här som om det vore igår. Det var den absolut underbaraste händelse jag någonsin varit med om.

Och imorgon fyller han alltså ett år och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. Han är det bästa som har hänt mig och jag njuter av varje dag med honom.