Fick ett sms igårkväll om att Sandra från min föräldragrupp inte skulle gå på kyrkis idag. Fasen, jag som inte känner dom andra som är där så bra än. Å dessutom så lekte ju Nemo och hennes son så bra ihop. Om Danne var ledig så skulle han följa med. Lämnade det lite öppet för att bestämma hur vi skulle göra idag. Imorse ringde det till Danne, han måste ut och köra lastbil. Jag blev utan både karl och bil. Valet blev då ganska enkelt. Finns inte en chans att jag går 5 km till kyrkis i detta väder, no way! Försökte mig på att ha en liten sångstund tillsammans med Nemo här hemma. Han var måttligt road och gnällde mest hela tiden. Då la jag honom och han somnade inom 2 minuter. Hehe, missade visst tecknen på hur trött han var.

Nyfiken på hur det gick med amningen? Jo jag ammade ju barnet inatt. Han bet mig inte men däremot vart jag lite fundersam på hurvida jag har någon mjölk kvar alls. Ni som ammar/ammat vet ju att det kan sticka till lite då utdrivningen sätter igång. Jag kände aldrig det och Nemo vill inte amma så särskilt länge heller. Kanske är helt tomt i dom där stackars påsarna nu. Vad är det då för mening lixom. Gaaah, vad trött jag blir på mig själv ibland. Gud vad jag tjatar!

Fortfarande inge ledvärk. Är det så här det ska kännas att leva? Livet är underbart! Har tyvärr ont i svanskotan sedan jag åkte pulka (utan pulka) med barnen på jobbet förra veckan. Backen var som rena rama puckelpisten och jag har fortfarande ont fastän det var en vecka sen. Danne försöker övertala mig att gå till nån ryggklinik men va fan lite får man väl tåla. Det går nog över. Har man så här lite ont som jag har nu så är det lätt att se allt positivt. Jag väljer själv om jag vill vara offer eller se möjligheter. Idag väljer jag att vara lycklig och leva i nuet. Måste hitta ett sätt att se på livet positivt då jag har ont med, har inte riktigt kommit dit än.