eko

love it or leave it!

Att tillhöra en grupp

Kategori: Min vardag

Känner att det är dags att skriva om ett ämne som berör mig på många olika sätt, gruppdynamik. Jag tycker att det är oerhört fascinerande att medverka i en grupp och se hur den utformas och hur människor i grupp förändras alltmer som tiden går. En grupp med människor, t.ex. en skolklass eller arbetsgrupp går ofta igenom 6 stadier.

Initialskedet, första träffarna. Man är nervös, nyfiken, pratar helst bara med bordsgrannen lite smått, rädd att göra bort sig. Men redan här kan man börja slåss för sin plats inom hierarkin.

Smekmånaden, här har osäkerheten släppt. Man känner gemenskap. "Vilka härliga människor! Har aldrig kommit så bra överens med någon förut!" Alla talar med alla, det finns inga motsättningar eller olikheter, man är helt inriktad på "Vi".

Vi-gruppfasen, Atmosfären är fortfarande positiv men nu börjar allas olika roller att träda fram. Man ser olikheter men framhåller att de bara är positivt. Man står fast vid att "I den här gruppen finns minsann inga fördomar. Det är bra att det finns gamla, unga, tystlåtna, ledartyper och andra kulturer". Det är i den här fasen som det börjar dyka upp smågrupper i gruppen.

Konfliktfasen, den här fasen känner alla av tydligt. Nu börjar man störa sig på olikheter. Man letar fel hos andra och skitsnack uppstår. "Men gud vad hon pratar, smörar, är gammeldags i sitt tänkande etc etc.." En del tar upp problem men är ofta för rädd att stå upp mot de andra och håller masken. Grupptrycket är stort, är du inte med oss är du mot oss!

Platåfasen, Här orkar man inte med atmosfären längre. Men är trött, kraven känns för stora. Tid för resignation.

Den effektiva perioden, Nyckelordet är acceptans. Man accepterar och använder varandras olikheter som en styrka och tillgång. Man strävar åt samma mål. Skitsnacket och grupptrycket läggs ner. Man känner samhörighet till gruppen där alla är lika värdefulla.

Jag har själv medverkat i många grupper och jag blir så full i skratt då jag märker vad otroligt bra det här stämmer. Då jag läste till behandlingsassistent så var alla dessa stadier väldigt tydliga. Vi kom från olika ställen med olika erfarenhet. Den yngsta var nog 18-19 år och den äldsta 54. Det var två otroligt utvecklande år för mig där jag lärde mig enormt mycket om mig själv.

Jag har gått många kurser, läst otroligt mycket böcker och varit på föreläsningar om personlig utveckling, självkänsla och självförtroende. Jag känner till en del om hur man fungerar i knoppen och jag är väldigt snabb att predika om positivt tänkande och om hur viktigt det är att acceptera och älska sig själv. Tyvärr så är det inte alltid så att jag lever som jag lär. Häromdagen hamnade jag i en grupp med människor som började prata skit om en annan person. Jag blev oerhört illa till mods vilket jag alltid blir av skitsnack. Jag blev jätte irriterad och kände mig orolig då jag gick att de då skulle börja snacka skit om mig så fort jag stängde dörren. Tyvärr så vågade jag inte säga åt dem att sluta snacka skit inför mig utan lyssnade på skitsnacket och la in ett "jaha" eller "oj då" med jämna mellanrum, precis som att det skulle vara mycket bättre om inte jag aktivt deltog i skitsnacket. Tyvärr så är det ju lika illa. Jag kommer fortfarande att känna dåligt samvete inför denne person nästa gång jag träffar den eftersom jag vet vad de andra har sagt. Jag skulle helt enkelt ha sagt åt dem att vill ni snacka skit så gör de då jag inte är med.

Har tänkt mycket på den där händelsen. Har tänkt på irritationen som jag kände. Jag var inte irriterad av den anledning som jag trodde då. Jag var irriterad på mig själv som inte vågade stå upp för mig själv och personen som det snackade skit om. Man är aldrig irriterad av den anledning man tror! Jag vet ju det, synd bara att jag skulle komma på det så långt i efterhand. Jag vet även att skitsnacket som sades säger mer om dem som snackade skit än om den stackare som blev baktalad. De har låg självkänsla och därför känner de att de måste trycka ner andra för att hävda sig själv. Sen är det ju även så att man stör sig på dem som är lik sig själv eller har något man själv vill ha. När jag var tonåring så snackade jag skit om alla tjejer som jag ansåg var snyggare än mig. Då kändes det bättre för mig. I dagens läge så försöker jag verkligen att låta bli att snacka skit, men ibland kommer jag på mig själv att jag har "trillat dit" igen. Speciellt med vissa människor, då blir jag ibland till någon som jag inte alls vill vara.

Det här blev ett långt inlägg och de flesta av er har väl antagligen somnat eller slutat läst för länge sedan, men det här inlägget skrev jag för min egen skull. För att påminna mig själv om mina principer och värderingar. Ska ta och jobba lite mer på min självkänsla igen, den behöver en boost nu.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: