eko

Vilken jävla morgon! Det är inte sant alltså hur knäppt allt kan bli. Hemma var det rent ut sagt kaos. Jag fick bita mig i läppen både en och två gånger för att inte säga vad jag verkligen ville säga. Stress, bråk, pip och gnäll om vartannat. När jag kommer till förskolan är jag på lagom dåligt humör. En av personalen kommer fram till mig och säger "Idag är det fredag." Ööööh, jo jag vet väl det...? "Ja, det är sista dagen att lämna in tiderna för jul och nyår.". Crap! Hur kunde jag glömma det?! Blir så ställd av den obekväma situationen att jag bräker ur mig "Ja, men det är ju fredag hela dagen, eller hur? Jag kan väl lämna in den lappen då jag hämtar?" Oooops, vart kom den otrevliga frasen ifrån? Ångrade mig genast att jag lät så sur och försökte släta över hela grejen med ett "Jag mailar tiderna så fort jag får tillfälle". Varför reagerade jag med sådan bitterhet. Sanningen är den att jag kände att jag failat. Nu kommer en confession från mig... Jag har en sådant extremt kontrollbehov att en sådan här sak vittnar om en kontrollförlust hos mig. Sånt här händer inte mig. Jag har koll på allt! Allt som rör Nemos tider, läkarbesök, kläder, you name it! Jag är den som har det yttersta ansvaret i allt som har med honom att göra. Och tack vara att jag har gjort mig "oumbärlig" så har naturligtvis Danne backat i sitt ansvar. Han behöver aldrig bry sig i att rodda i tider eller inköp av kläder eller något, jag fixar ju det. Vill jag ha det så? Nä, egentligen inte. Men då kommer nästa problem. Hur ska jag kunna lita på att någon annan än jag fixar det här? Jag kan inte förmå mig att lämna över ansvaret. Jag kommer så väl ihåg första gången Nemo skulle sova borta. Jag lämnade en hel A4-sida fylld med instruktioner, vilka rutiner han var van vid, hur man gjorde välling etc. etc. Det är helt sjukt, jag vet. Och tro det eller ej men jag försöker faktiskt att jobba på att släppa kontrollen lite. Men samtidigt är det ju en kvalité att ha sån koll som jag har. Inte sällan på jobbet får jag höra: "Du som har koll..." eller "Fråga Emma, hon vet nog.". På sätt och vis trivs jag att ha koll på saker och ting samtidigt som det är extremt jobbigt. Om jag exempelvis tar emot ett samtal på jobbet, personen som ringer frågar efter någon som inte är där för tillfället och ber mig hälsa att personen ska ringa upp då den kommer tillbaka. Då måste jag verkligen känna mig helt säker på att hälsningen går fram, det är ju mitt ansvar. Helst vill jag även veta att samtalet blir av med. Rings aldrig samtalet så kommer ju personen som har ringt tro att det är jag som glömt bort att hälsa och då framstår ju jag i dålig dager. Skulle jag sluta jobbet innan jag hinner framföra hälsningen, räcker det vanligtvis inte för mig att jag hälsar med någon annan. Jag har så svårt att lita på att den personen jag delegerar över ansvaret på kommer ihåg det, vilket ofta leder till att jag väljer att skriva en lapp till vederbörande plus att jag även säger till någon i personalgruppen. Det här handlar naturligtvis inte om att jag på något sätt tycker att jag bättre än någon annan. Det handlar helt enkelt om att jag känner att jag har misslyckats i min uppgift om något blir fel. Exemplet med telefonsamtalet är ju lite av ett extremfall och ett sätt för mig att jobba med det är att INTE skriva lappen, hälsa med någon annan och försöka släppa det där. Intala mig själv att jag har gjort vad som krävdes av mig och att den som nu tagit över ansvaret naturligtvis kan framföra hälsningen precis lika bra som vem som helst.

 Hej jag heter Emma och jag har kontrollbehov. Någon som känner igen sig? Någon som känner igen sig bara lite i alla fall? Snälla säg att det inte bara är jag som är såhär knäpp…