eko

Igår var det en vecka sedan jag sprang eller promenerade. På min Runkeeper dök bilden av en snigel upp. Wtf?! Gick en kortare pw på min rast på jobbet igår iaf.

Idag var planen att jag och PT-Kassberg skulle ut å springa men då det regnade så jävligt valde jag att skippa löpningen även denna dag. Men sen slutade det plötsligt att regna och solen tittade fram. Å snabbt som ögat får jag ett sms av Emma. Tvekade ett tag men tackade ja ändå. Måste sluta upp å maska mig helt klart! Konditionen var som bortblåst, vill mest bara lägga mig ner å självdö i spåret. Hurtbullen bredvid mig kom direkt från gymet men sprang likafullt som hon inte gjort nåt annat sen hon föddes. Å sen lägger människan in dödsstöten. Mitt i spåret när vi sprungit upp för en vidrig jävla backe säger hon åt mig "Vänta! Vänd här!" Jag fattar ingenting men gör som hon säger. Vi springer ner för backen jag just besegrat och när vi är nere säger hon "Vänd igen!" Detta upprepades tre gånger varav sista även innefattade att vi skulle tokspringa sista biten. Skjut mig! Fy fan så fruktansvärt! Hon hade nån teori om att man vänjer kroppen om man springer samma sträcka och därför måste utmana kroppen med lite variation. Eller nåt sånt... Jag hade fullt sjå att försöka andas att jag knappt hörde vad hon sa. Lät mest som bla bla bla och eftersom jag mist min talförmåga var det bara att nicka och hoppas att hon var nöjd med det. Naturligtvis var det bilbingo dagen till ära. Känns ju verkligen upplyftande att springa förbi alla bilar högröd i fejjan, flåsandes som en gris å genomsvettig. Hej å hå! Till sist var det dags för eldprovet dvs mördarbacken! Jag trodde verkligen inte att jag skulle fixa den efter språngmarchen upp å ner för en tidigare backe. Men med livet som insats lyckades jag på nåt mirakulöst vis springa hela backen upp. Jag kunde nästan inte andas när jag kom upp men ändå! Jag gjorde det! Hade jag sprungit själv hade jag ALDRIG sprungit hela backen men jag blir som sporrad när jag är med Emma. Hon är verkligen grym!

Som om allt detta inte var nog. När vi väl kommit hem går det bara några minuter så plingar min mobil, hon ska ut å springa igen å undrar om jag ska med. Trodde först att hon skämta men insåg snabbt att hon är fullt allvarlig. Hon skulle bara springa en kort sväng å jag tänkte "Ja, vafan, jag är ju redan svettig så jag kan lika gärna följa med." Booom! Nu är jag nöjd kan jag säga! Fan vad grym vi är!