Var med om en fruktansvärd händelse idag. Var på väg tillbaka till skolan efter lunchen och kommer och kör inne i stan. Plötsligt ser jag i periferin hur något kommer rullandes mot vägen där jag kör. Uppfattar snabbt att det är en barnvagn som är på väg rakt ut i gatan! Jag tvärnitar och kollar mig snabbt runt efter andra bilar. Hann tänka tusen tankar! Ska jag rusa dit? Vart är ägaren till vagnen? Ligger det ett spädbarn där i?? Tänk om jag kört på vagnen! Vagnen tar stopp mot en refug och hoppar till så den nästan välter. Jag är helt iskall, kan knappt röra mig! En kvinna kommer och går (inte springer) med ett barn i famnen och tar med sig vagnen till trottoaren. Jag åker vidare när jag ser att situationen är under kontroll. När jag kommit fram till skolan å parkerat ser jag mig i spegeln. Jag är likblek, skakar och tårarna rinner. Tänk om jag kört på vagnen och det legat ett barn däri. Eftersom jag skulle svänga hade jag ju redan bromsat in så jag hade väldigt låg fart och dessutom hade vagnen stoppats av refugen så den hade nog inte kommit framför min bil, men ändå! Den blev ju ståendes mitt i vägen i motsatt körriktning några sekunder innan kvinnan hämtade den. När värsta chocken lagt sig blev jag faktiskt arg. Alltså hur kan man ha så dålig koll att man låter en barnvagn rulla ut mitt i gatan sådär?! Hon hade ju inte ens bråttom att hämta den. När jag gick med barnvagn när det var halt ute hade jag alltid en säkerhetslina kopplad till vagnen som satt runt min handled. Skulle jag halka i en nedförsbacke och tappa greppet om vagnen skulle den ändå inte rulla ifrån mig. För mig är ett proaktivt förhållningssätt i föräldrarollen en självklarhet. Allt går inte att förutse naturligtvis och olyckor kan hända, men med enkla medel kan nog många olyckor förebyggas. Nu var det inte halt idag när detta hände utan det var andra faktorer som spelade in. Bristande uppmärksamhet möjligtvis.
Trots min bittra ton är jag naturligtvis glad och tacksam att allt gick bra. Det har kunnat gå riktigt illa...
