eko

Imorgon fortsätter jag mitt nya jobb. Det är med blandade känslor jag kastar mig ut mot en verklighet jag har noll koll på. Jag har klivit ur min comfort zone och står som ett litet barn framför något nytt och spännande fast samtidigt skrämmande. Vad har jag gett mig in på? Kommer jag att klara det här? Egentligen fanns det ingenting tryggt med mitt förra jobb. Jag var vikarie, en sån man ringer in när någon annan inte kan jobba, är sjuk eller vill ha semester. En sån som får passen ingen annan kan ta. Från dag till dag visste jag egentligen aldrig hur mycket jag skulle få jobba. Kommer jag kunna betala mina räkningar den här månaden också? Naturligtvis har jag alltid kunnat hålla mig över ytan men det var ändå en anspänning att vid varje månadsskifte fundera över hur mycket jag tordes spendera utöver räkningarna. Detta har gjort mig mästare på sparande och jag ser alltid till att ha en ordentlig buffert att använda vid tuffare tider. När jag tänker på det har jag egentligen kanske inte befunnit mig i en comfort zone. Jobbet i sig är stundom tungt å krävande men det finns en sak som kändes tryggt, jag visste hur jag skulle göra. När man har varit på samma ställe så länge, lär man sig att tackla situationer även om ingen dag är den andra lik. Jag har alltid lyckats använda mina kunskaper och erfarenheter och omvandlat dessa till handling i de mest tuffa situationer. Jag visste vad jag höll på med och kände mig trygg i min arbetsroll. Nu är allt nytt och främmande och jag har full sjå att lära mig rutiner och namn på alla mina kollegor. Utöver detta ska jag ha koll på vad jag ska göra och vad som förväntas av mig. Beteendevetaren som borde ha koll... Jag känner mig osäker och famlande och trots att jag fått massor av beröm kan jag inte låta bli att tänka "Gjorde jag rätt nu?"