eko

Igår var det utvecklingssamtal på Nemos förskola. Jag måste säga att samtalet gick över förväntan. Det var faktiskt ett jättebra samtal och vi fick höra mycket positivt om vår lille gosse. Det som gjorde mig lite extra stolt är när jag hör hur det jag så envist försökt lära min son har gått in. Nämligen att alla känslor är okej. Enda sedan Nemo var liten så har jag varit noga med att låta Nemo uttrycka och leva ut sina känslor. Jag har verkligen försökt att inte "lägga locket på". Har han exempelvis varit ledsen, har jag tröstat honom utan att säga "gråt inte". Jag har hållit om honom, kramat honom och låtit honom vara ledsen klart. Inte så att det har gått till överdrift naturligtvis då man i vissa situationer faktiskt måste avleda lite för att inte förstärka vissa beteenden. Men låta honom vara i känslan och känna att det är okej att vara ledsen nu, jag behöver inte vara glad jämt. Pedagogen berättade att han kan sätta ord på känslor och att han någon gång han varit ledsen sagt något i stil med "Jag måste få vara ledsen nu.". Blir faktiskt väldigt stolt över att han kan stå på sig och känna att han måste få vara i den känslan nu. Jag är av den bestämda uppfattningen att alla känslor måste levas ut. En outlevd sorg eller ilska kommer inte automatiskt försvinna bara för att vi väljer att svälja den just då. Den stjäl din energi och blockerar dig i olika situationer och i relationer till andra människor. En bra kontakt med ditt känsloliv är ett bra redskap att använda sig av genom hela livet. Det medför att vi lättare kan handskas med olika situationer i livet där vi annars kanske handlar i affekt. Känslor ska röra sig, de ska röra sig ut ur kroppen och inte packas i någon tung känsloryggsäck som bara blir tyngre och tyngre av känslor som inte anses som okej. Nemo kommer att vara med om många situationer genom livet där vissa känslor inte anses som lämpliga och därmed måste dämpas. Med en god grund som barn hoppas jag att han kan lära sig att handskas med dessa situationer och kan hitta andra vägar att leva ut sina känslor och framförallt sätta ord på dem.

Har ett annat exempel angående detta. Vi var till tandläkaren idag eftersom Nemos tand har blivit mörkare sedan krocken med ett annat barn på drakborgen. Efter lite trixande fick vi till sist Nemo att sitta i tandläkarstolen och när tandläkaren tänder sin starka lampa och säger åt Nemo att gapa, tittar han på henne och säger "nu är jag rädd". Hon kunde då bemöta hans rädsla och agera utifrån det. Nu är väl visserligen de flesta barn lite rädd och pirriga inför att gå till tandläkaren. Men min poäng är att om vi inte säger hur vi känner är det svårt ibland för omgivningen att tolka oss och veta hur vi behöver bli bemött. Jag vill därför slå ett slag för att vara ärlig med hur vi känner. Ingen kommer att tacka oss för att vi svalde gråten när vi egentligen behövde vara ledsen.