eko

För 12 dagar sedan, den 2/11 födde jag en son. Han heter Hemi, ett namn som min syster hade som favoritnamn. Hade det inte varit för henne hade han hetat något annat. Så tack att du lät oss "ta" det. ❤️

Hemi vägde 3540 gram och var 50 lång. Han var egentligen beräknad den 16/11 men kom lite tidigare. 

Förlossningen startade med vattenavgång. Jag vaknade på natten klockan 1 av att det kändes blött. Det sipprade då jag gick på toa men jag kunde inte fatta att det verkligen var vatten. Till sist stoppade jag en handduk mellan benen och ringde förlossningen. Eftersom han inte var fixerad ville de att jag skulle komma in. Här någonstans blev jag väldigt förnekande. Jag kunde inte tro att det var dags, redan. Jag ville inte åka in. Jag sa att det kändes dumt att ringa barnvakt å allt sånt då jag inte ens var säker på att det var vattnet. Danne skulle ju dessutom iväg till jobbet. Barnmorskan sa att jag kunde vänta hemma i några timmar tills det blev morgon och ringa barnvakten då. Men jag fick stränga order att ligga ner då han ej var fixerad. Ligga ner?! Jag måste ju packa klart väskan. Jag startade en tvätt, Nemo behövde ju ha rena kläder om han skulle sova borta. Jag yrade faktiskt mest bara runt. Vägrade inse. Till sist väckte jag Danne. "Mitt vatten har gått men du kan sova vidare sa jag. Vi kan åka in om några timmar, men du kommer inte kunna jobba." Sen var Danne klarvaken, men han låg bara å planerade för sitt jobb. 

Vattnet tilltog och antog en rosa färg. Jag började komma till min sans, vi måste nog åka ändå. Klockan 3 kom barnvakten och vi åkte iväg. När vi kom till förlossningen var klockan 4. När jag klev ur bilen fullkomligt rann det vatten efter mitt ben. Det fanns inte längre något tvivel, det var fostervatten. På förlossningen blev jag kopplad med ctg. Hade lite värkar men de var inte särskilt smärtsamma. Vid 05:30 fick vi ta in på vårdhotellet. Ganska snart tilltar mina värkar och jag får andas mig igenom dem. Jag ställer mig i duschen. Jag duschar i flera timmar. Tar alla värkar i duschen med andning. Danne får klocka värkarna. Har cirka 3 minuter mellan värkarna länge. Han hämtar frukost till mig och jag går mellan mackor och dusch hela tiden. Vill inte ta någon värk utan min varma dusch. 

Efter att ha duschat mig igenom vad som kändes som en evighet av värkar orkar jag till sist inge mer. Jag sitter på sängen och halvslumrar mellan värkarna. Jag är trött och smärtpåverkad. Jag vet att jag kan ha en lång latensfas precis som med Nemo men nu måste jag bara ha öppnat mig minst 5 cm tänker jag. Jag klär på mig sjukhusets snygga kläder och vi börjar stapla bort till förlossningen. Danne vill köra mig i rullstol men jag vägrar. Jag tar värk på värk efter vägen som egentligen inte är jättelång. Klockan är 12:30 då vi kommer fram och blir invisad till ett undersökningsrum. De kopplar ctg och gör en undersökning. Jag är öppen 2,5 cm! Den besvikelsen! Jag började grina! Hur är det ens möjligt. Jag som kämpat så. 

To be continued.