eko

love it or leave it!

I'm doing this for me

Kategori: Min vardag

Detta är ett inlägg skrivet helt för min egen skull. För att jag ska minnas och fortsätta vara ödmjuk inför mitt fortsatta liv.
 
I snart 2 års tid har jag varit utan Humira. Jag var gravid, jag ammade och kunde då inte medicinera. Jag blev snabbt sämre i reumatismen. Sommaren 2017 började jag äta kortison, 5mg/dag. Detta skulle jag fortsätta med resten av graviditeten och under tiden jag ammade. Min sjukdom gjorde ont men var på något vis hanterbar. I september 2017 blev jag sjukskriven för ledsmärtan. Jag var beräknad att föda i november och kunde inte ta så mycket värktabletter som jag ville. Efter förlossningen fortsatte min sjukdom sakta att bli sämre, men nu kunde jag äta Ipren. Värktabletter har inte haft så stor effekt på ledvärken men tagit udden av smärtan. Under våren 2018 fick jag fruktansvärd smärta i min vänstra axel. Jag kunde inte lyfta armen vilket försvårade mitt liv avsevärt med en liten nyfödd. Jag hade en läkartid i maj och tänkte då be om att få Humira så fort jag slutat amma. Jag hade varit tydlig med detta då jag slutade med Humira, att så fort jag kunde börja med den igen ville jag göra det. Det var ju det enda som hjälpt mig! Min läkare sa att han ville testa en annan medicin då Humira har rätt otäcka biverkningar. Han skrev ut något som heter Saroten (vilket egentligen är ett ssri-preparat) han rådde mig även att fasa ut kortisonet efter cirka 3-4 veckor med Saroten. Detta för att kolla hur dålig jag var i min sjukdom. Han hade ju diagnostiserat mig med Palindrom Reumatism. Saroten kunde jag börja med så snart jag slutat amma. Han sa att jag hade en inflammation i axeln och gav mig en kortisonspruta. Vilken dröm! Från att inte ha kunnat lyfta armen alls till att vara helt symptomfri i axeln. Jag var lycklig, hoppades att min nya medicin skulle hjälpa mig då jag började med den. Min läkare skulle nu gå i pension och önskade mig lycka till och tack för dessa år.
 
Sommaren kom, jag fick värk alltmer ofta, i det närmaste varje kväll hade jag ont. Jag visste att jag borde sluta amma men fick ångest av att tänka tanken på att sluta, jag ville inte trots min tilltagande smärta Jag slutade amma då Hemi var knappt 11 månader. Det var September jag skulle nu börja med Saroten och fasa ut kortisonet. Jag var vid det här laget ganska dålig och hade smärta varje kväll och även dagtid ibland. Jag kände mig väldigt skeptisk till min nya medicin, funderade på att hoppa över den helt och kontakta min läkare och säga att jag ville ha Humira istället. Men plikttrogen som jag är bestämde jag mig för att ge den en chans. Jag skulle öka dosen under 2 veckors tid och fick jag inte önskad effekt kunde jag öka den ytterligare ett steg. Jag märkte noll skillnad i värk, verkligen noll. Veckorna gick och jag blev bara sämre och sämre. Hur skulle jag kunna fasa ut kortisonet också? Jag var rädd att min nya läkare skulle ifrågasätta mig att jag inte gjort som min dåvarande läkare sagt åt mig så jag påbörjade min utfasning av kortison trots att jag märkte att jag bara blev sämre och sämre.
 
I november månad var jag så dålig att jag inte stod ut längre. Jag ringde specialistmottagningen för att få tid hos läkaren. Sarotenet gav ingen hjälp överhuvudtaget, jag blev bara trött av den. Jag fick en tid 5/ december. Jag vädjade efter en tidigare tid men det fanns ingen. Jag grinade, jag var helt utom mig. Min livskvalitet var nere på noll. Jag kunde inte längre leva ett värdigt liv. Smärtan satt nu i dygnet runt. Jag haltade fram då jag hade ont under båda fötterna och i tårna, mina fingrar och händer var svullna och ömma. Jag hade ont i knäna, knävecken, ljumskar, handleder, båda axlarna, armbågarna och ibland i rygg och nacke. Morgonstelheten gjorde att jag knappt tog mig ur sängen och botades bara med smärtstillande som jag vid det här laget gick på dygnet runt Jag grät för det mesta, tappade viljan till det mesta. Planerade mina dagar runt min smärta då jag visste att jag var okapabel att göra vissa saker. Jag fortsatte fasa ut kortisonet trots att jag visste att det gjorde mig sjukare. Jag ville vara en duktig flicka som gjort som läkaren sa. De 3-2 sista veckorna innan jag kom till läkaren var ren och skär överlevnad. Jag hade sån smärta i hela kroppen att jag trodde jag skulle bli rullstolsbunden. Vad var på väg att hända..?
 
Vändpunkten. Så kom dagen då jag kom till läkaren. Hon konstaterade att jag hade inflammationer på massor av ställen i kroppen. Fötterna och händerna var svullna och röda. Jag var nära till tårar när jag ber henne skriva ut Humira till mig. Hon frågade mig varför jag år Saroten och jag förklarade som det var. Hon sa att Saroten inte hjälper mot smärta, att det var helt fel att skriva ut det till mig. Jag berättade hur min läkare bett mig fasa ut kortisonet och hon sa att hon förstod att det inte varit så lyckat. Inom loppet av några minuter hade hon skrivit ut Humira, ökat mitt kortison till 5mg/dag igen, satt in en depå medicin som ger smärtlindring i 24 timmar. Jag var så glad att jag nästan grät. Jag hade varit så orolig att inte få tillbaka Humira. Jag berättade även att min förra läkare sagt att jag hade Palindrom Reumatism och fick till svar att det var skitsnack! Oj, men vad är det då jag har frågade jag. Du har ledgångsreumatism, utan tvekan. Ridå... Som jag fasat för att få den diagnosen. Å nu ramlade den ner i knät på mig utan barmhärtighet. Jag gick ut från rummet, ut i sjukhuskorridoren, sjönk ner på en stol och grät. Jag grät av lättnad, grät av sorg. Sedan gick jag och hämtade ut min medicin. Kvällen den 5 december 2018 fick jag mitt liv tillbaka. Jag blev hjälpt nästan på en gång. Redan dagen efter tyckte jag att jag var lite bättre. Jag var inte lika stel, fötterna värkte bara lite och jag tog mig relativt smärtfritt ur sängen. Från den dagen blir jag bättre och bättre för varje dag som går. Jag är så ödmjuk inför att kunna röra mig igen och jag hoppas så att mitt liv aldrig mer kommer bli så smärtsamt som det var den sista tiden. Idag är jag tacksam för mycket och jag gråter heller inte varje dag som jag gjorde under november.
 
Självklart finns det fler detaljer att skriva om den här tiden men det får räcka så här. Glöm aldrig vart du varit och vart du nu är på väg.
 
Tack!  

Reumatism

Kategori: Min vardag

(null)

(null)
Imorgon ska jag till läkaren. Jag mår inte bra. Reumatismen har blivit riktigt illa. Har ont på minst tre-fyra ställen samtidigt, varje dag. Igår var sista dagen av min nedtrappning av kortison. Idag står jag helt utan medicin. Imorgon ser det annorlunda ut. Imorgon vet jag om jag kan fortsätta amma eller inte. Vilka risker det innebär och hur min framtida tillvaro kommer se ut. Finns bara en sak jag vet med säkerhet. Så här kan jag inte ha det. 

Nu vänder det!

Kategori: Min vardag

Som jag har väntat på denna dag! Vintersolståndet! Nu vänder det och blir ljusare och ljusare. Jag vet att det tar lång tid innan det märks, men bara själva känslan att vi går åt ljusare tider gör mig gott. Numera får jag ångest inför kvällarna då jag vet att jag inte kommer få sova. Sömnbrist är en hemsk sak och inget jag direkt har saknat sedan Nemo var liten. Huvva! 

För övrigt så måste jag kontakta min läkare. Reumatismen håller på bli sämre. Jag håller på bli sämre! Kan inte lyfta mina armar pga axlarna. Som "tur" är sker detta inte dygnet runt utan på nätterna. Det börjar göra ont runt 18 på kvällen för att sedan bli värre och värre. Å trots att jag längtat efter att få börja medicinera igen (hur man nu kan längta efter sprutor i magen) så tar det emot att ringa läkaren. Vet att det innebär slutet på amningen. Det känns tungt, riktigt tungt. Jag kommer vara giftig för mitt barn. Varför skulle jag drabbas av den här skitsjukdomen?! Hata reumatism!

Idag fick Nemo sitt efterlängtade jullov. Han var så förväntansfull. ❤️ hade klassfest på skolan och hade med sig fika å grejer. 

Nu ska jag sova. Sov endast 3,5 timmar inatt. Sittandes med en bebis på bröstet.  (null)




Förlossningsberättelse fortsättning.

Kategori: Hemi

Barnmorskan tyckte ändå att jag befann mig i aktiv förlossning då värkarna var så pass kraftiga. Så vi blev inskriven på förlossningen och fick ett rum 12:43. Jag fick frågan vad jag ville göra och det självklara svaret var att bada! Jag fick sätta mig i ett runt badkar och fick även lustgas inrullad till mig klockan var nu 13:16. Jag märkte att de barnmorskan var noga inläst på mitt förlossningsbrev och det kändes väldigt tryggt och bra. Värkarna var extremt kraftiga och jag hade inte lång stund mellan värkarna. Danne blev ombedd att gå och hämta våra saker på vårdhotellet då man inte kunde vara inskriven både där och på förlossningen. Jag fick lite panik.  Skulle han lämna mig ensam?! Aldrig i livet att jag skulle sitta där ensam! Jag sa åt honom att hämta min barnmorska som var och hämtade citodon till mig samt att hon skulle skriva journal. Han ringde på klockan och snabbt som ögat kom hon in. Danne sa att jag inte ville vara  ensam så hon satte sig med mig, gav mig medicinen och masserade mig och guidade mig genom andningen. Klockan var nu 13:36. Det var fruktansvärt tufft. Jag fick ingen vila och jag ville bara krypa ur min egen kropp. Barnmorskan började föreslå en tidiga eda. Hon hade läst att jag inte hann få den under min första förlossning och ville inte att det skulle behöva bli så igen. Jag nickade bara till svar. Men eftersom jag inte ville vara ensam en enda sekund tänkte hon vänta tills Danne kom tillbaks innan hon gick och  kallade på narkosen. Klockan 14:00 kom det in ny personal för det var dags för personalbyte.  En ny barnmorska kom in och presenterade sig som Moa.  Jag tror inte att jag svarade, hade för ont. Det var även en uska där inne. Här nånstans kom även Danne tillbaka tror jag, allt är i en dimma och enda anledningen till att jag harvkoll på tiden när jag skriver det här är tack vare journalen . Barnmorskan Catharina började tömma ut vattnet ur badkaret  för att jag skulle komma upp och få dropp (eller port kanske det heter) för att sedan få eda. 

Klockan är nu 14:10. Jag vet faktiskt inte om edan nånsin hann beställas. Jag minns att jag fick en värk, som var kraftiga och längre än alla jag haft tidigare. Det kändes som om något gick söner inom mig sedan trycktes neråt. Jag minns att jag pressar ur mig "Jag har krystvärkar!!". Rösten lät som ett avgrundsvrål. Någon trycker på en knapp så allt vatten far ut ur badkaret på någon sekund. Jag får en skjorta över axlarna och blir förd till sängen. "Ja, du är öppen 10 cm du kan börja krysta vid nästa värk" Blev det ingen eda, frågar jag. Nä, du var så snabb så vi hann inte. Jag minns att jag sa "Fan vad grym jag är!" Jag var också väldigt lättad över att det bara var själva krystningen kvar, det värsta var över enligt mig. 

Jag krystar men bebis är inte tillräckligt långt ner. 14:45 tvingar de upp mig till ett ståbord. Jag hinner bara stå där 5 minuter innan det könns som att barnet håller på ramla ut. Mitt i en krystvärk trycks jag tillbaka i sängen. På två krystvärkar är han ute. 14:52 blir jag mamma till världens finaste Hemi. ❤️ jag är ordentligt smärtpåverkad och minns att jag bara låg å tittade. Noterade att det var en pojke. Han kom ut med navelsträngen två varv runt halsen men det var ingen fara. Jag får en nål i handen. Blir sydd (aj). Lovar mig själv att aldrig föda barn igen. Hahaha! Det är en häftig upplevelse men smärtan är obeskrivlig. 

Måste ändå säga att det var en bra förlossning. Jag är väldigt nöjd och har inte haft så jätteont efteråt. Inte som vid min första förlossning, då kunde jag knappt gå efteråt. Så nu är det gjort. Det var vidrigt smärtsamt men väl värt det i slutändan. 
(null)

(null)

(null)
(null)

(null)
(null)

Förlossningsberättelse

Kategori: Min vardag

Man förstår att det är längesedan jag skrev när jag har hunnit vara både gravid och fött ett barn sedan jag skrev. Bloggen har som fallit bort. Inget jag orkar lägga energi på. Men för min egen skull ska jag faktiskt skriva min förlossningsberättelse innan den bleknar och glömd bort.   


För 12 dagar sedan, den 2/11 födde jag en son. Han heter Hemi, ett namn som min syster hade som favoritnamn. Hade det inte varit för henne hade han hetat något annat. Så tack att du lät oss "ta" det. ❤️

Hemi vägde 3540 gram och var 50 lång. Han var egentligen beräknad den 16/11 men kom lite tidigare. 

Förlossningen startade med vattenavgång. Jag vaknade på natten klockan 1 av att det kändes blött. Det sipprade då jag gick på toa men jag kunde inte fatta att det verkligen var vatten. Till sist stoppade jag en handduk mellan benen och ringde förlossningen. Eftersom han inte var fixerad ville de att jag skulle komma in. Här någonstans blev jag väldigt förnekande. Jag kunde inte tro att det var dags, redan. Jag ville inte åka in. Jag sa att det kändes dumt att ringa barnvakt å allt sånt då jag inte ens var säker på att det var vattnet. Danne skulle ju dessutom iväg till jobbet. Barnmorskan sa att jag kunde vänta hemma i några timmar tills det blev morgon och ringa barnvakten då. Men jag fick stränga order att ligga ner då han ej var fixerad. Ligga ner?! Jag måste ju packa klart väskan. Jag startade en tvätt, Nemo behövde ju ha rena kläder om han skulle sova borta. Jag yrade faktiskt mest bara runt. Vägrade inse. Till sist väckte jag Danne. "Mitt vatten har gått men du kan sova vidare sa jag. Vi kan åka in om några timmar, men du kommer inte kunna jobba." Sen var Danne klarvaken, men han låg bara å planerade för sitt jobb. 

Vattnet tilltog och antog en rosa färg. Jag började komma till min sans, vi måste nog åka ändå. Klockan 3 kom barnvakten och vi åkte iväg. När vi kom till förlossningen var klockan 4. När jag klev ur bilen fullkomligt rann det vatten efter mitt ben. Det fanns inte längre något tvivel, det var fostervatten. På förlossningen blev jag kopplad med ctg. Hade lite värkar men de var inte särskilt smärtsamma. Vid 05:30 fick vi ta in på vårdhotellet. Ganska snart tilltar mina värkar och jag får andas mig igenom dem. Jag ställer mig i duschen. Jag duschar i flera timmar. Tar alla värkar i duschen med andning. Danne får klocka värkarna. Har cirka 3 minuter mellan värkarna länge. Han hämtar frukost till mig och jag går mellan mackor och dusch hela tiden. Vill inte ta någon värk utan min varma dusch. 

Efter att ha duschat mig igenom vad som kändes som en evighet av värkar orkar jag till sist inge mer. Jag sitter på sängen och halvslumrar mellan värkarna. Jag är trött och smärtpåverkad. Jag vet att jag kan ha en lång latensfas precis som med Nemo men nu måste jag bara ha öppnat mig minst 5 cm tänker jag. Jag klär på mig sjukhusets snygga kläder och vi börjar stapla bort till förlossningen. Danne vill köra mig i rullstol men jag vägrar. Jag tar värk på värk efter vägen som egentligen inte är jättelång. Klockan är 12:30 då vi kommer fram och blir invisad till ett undersökningsrum. De kopplar ctg och gör en undersökning. Jag är öppen 2,5 cm! Den besvikelsen! Jag började grina! Hur är det ens möjligt. Jag som kämpat så. 

To be continued. 

Uppdatering

Kategori: Min vardag

En snabb uppdatering. Jag lever och mår bra. Jag är grymt trött mest hela tiden. Dagarna och veckorna flyger fram. Jag har börjat träna på Friskis&Svettis för drygt en månad sen. Jättekul! Har tyvärr gått upp en hel del i vikt det senaste året så lite träning känns välbehövligt. Så var det det här med maten ja.... Går väl mindre bra. Jag älskar godis, tårta, efterrätter och mat. Jag är en sockertorsk av största rang. Men jag är snäll, överväger det?

Ikväll har jag och Nemo spelat in en film där han gör läxor och jag hjälper honom. Jag går en kurs som heter ICDP som handlar om vägledande samspel. En av uppgifterna är att filma sig själv i ett samspel med barn. Pirrigt att spela upp filmen sen för alla på kursen men det ska nog gå bra. Hehe!

Nemo är för övrigt jätteduktig i skolan. Han lär sig snabbt att läsa och är snart bättre på matte än jag nånsin varit. Jag är löjligt stolt över min lilla juvel.

Är fortfarande lika glad över mitt arbete som familjebehandlare. Det är till och med roligt att gå till jobbet om dagarna. Helt fantastiskt att jag har lyckats skaffa mig ett så bra arbete. För jag har inte fått ett arbete, jag har skaffat ett arbete som jag jobbat hårt för. Alla år av studier, olika arbeten och arbetslivserfarenhet har tagit mig dit jag är idag. Jag är fasen stolt över mig själv. Heja mig!

Tyvärr är jag lite snål med bilder för jag vet faktiskt inte hur man gör i den här dåliga appen.

Friskis&Svettis

Kategori: Träning

Igår var jag på mitt andra pass med Friskis&Svettis. Jag tycker att det är riktigt kul. Kanske man kan tro och hoppas att det faktiskt är något jag kommer hålla i? Jag är riktigt kass när det kommer till träning. Mina promenader ger liksom inte så mycket. Ser ju till att gå mina 10000 steg om dagen som vanligt såklart. Roligt att gå på nåt som faktiskt ökar pulsen en aning. Även om promenad för alltid kommer vara min favorit av motionsformer.

Hur går det för mig?

Kategori: Min vardag

Nu har jag snart jobbat på mitt nya jobb i en månad och jag stormtrivs! Jag är så glad över att ha fått den här möjligheten. Jag mår jättebra och känner mig mycket mindre stressad. Så klart har jag vissa tunga dagar med (typ idag) men det känns ändå helt rätt.

Igår åkte jag iväg på Friskis å Svettis, ja du läste rätt. Det var faktiskt riktigt roligt. Behövde inte känna mig så dålig heller som jag annars har en tendens att kunna göra på offentliga gym (nej jag brukar inte gå på gym men det har hänt).

Nu ska jag snart sova, galet trött. Ville mest bara skriva nåt så ni vet att jag lever.

Det är över nu

Kategori: Min vardag

En lång och härlig semester har nu nåt sitt slut. Imorgon börjar allvaret. Ett nytt jobb, nya intryck och saker att lära och utvecklas inom. Jag är faktiskt lite nervös. Tror att jag fattade först idag att det faktiskt händer. Imorgon ska jag inte infinna mig på kontoret i stadshuset utan jag ska gå till en ny plats. Möta nya människor och få nya uppdrag. Jag ska få nya kollegor, ett nytt kontor och en ny yrkestitel. Det ska bli spännande.

Den här sommaren har verkligen varit helt fantastisk. Jag kan inte direkt påstå att jag gjort så mycket men tiden med Nemo har varit ovärderlig! Hoppas han också känner sig nöjd över sitt långa sommarlov. På onsdag börjar han ettan! Fatta! Han har blivit så stor. Han längtar verkligen, min älskade unge!

Medicinera mera

Kategori: Min vardag

Lovade er en uppdatering och den kommer här. Min läkare ringde och det som bestämdes var följande. Jag börjar med Humira omedelbart idag samt kortison. Kommer äta kortison i några månader tills värmen försvinner och jag förhoppningsvis börjar må bättre. Förstå mig rätt nu, jag äääääälskar värme och sommaren men tyvärr bidrar den till att jag blir sämre. Det är min egen teori i alla fall.

Det känns helt okej trots allt. Att ta en spruta i magen varannan vecka är väl ingen dröm direkt men jag måste få tillbaka mitt liv.

Valet

Kategori: Min vardag

Sitter just nu ute i mina svärföräldrars sommarstuga. Nån gång mellan 15-17 kommer min läkare att ringa. Ett avgörande samtal. Ska jag börja med Humira igen och få tillbaka mitt liv eller ska jag välja nåt mildare alternativ som kanske inte hjälper? Låter kanske som ett enkelt val men det är det inte.

Idag är jag för övrigt halt. Riktigt jävla halt. Har ont i nån muskel runt knäet som gör att jag inte kan räta ut benet utan att skrika av smärta och kan heller inte böja benet tillbaka igen utan att nästan tuppa av av smärta. Livet är tufft just nu.

Återkommer med en uppdatering hur jag väljer att göra.

10 000 steg

Kategori: Min vardag

Ikväll drog jag och Nemo ut på en kvällspromenad. Jag var verkligen inte det minsta sugen men har ju tagit ett beslut att gå minst 10 000 steg varje dag hela semestern. Hade 3000 steg kvar så det var bara å snöra på sig skorna å släpa sig ut. Smärtan jag kände av min äckelsjukdom gjorde sig påmind hela tiden men jag bet ihop. Jag vägrar låta mig styras av min reumatism.

På promenaden plockade vi smultron, blåbär och hallon. Hittade massvis med små grodor och lekte i en lekpark. Vi hade så himla mysigt! Hoppas att Nemo kommer minnas denna kväll när han blir stor. Att jag ger honom många fina barndomsminnen han kan minnas tillbaka till när han blir stor. Jag hoppas verkligen att jag lyckas fylla honom med så mycket kärlek och trygghet att han står stadigt på jorden när det blåser. Att jag ger honom vettiga värderingar som formar honom till den han kommer bli som vuxen. Som jag älskar denna unge!

Dålig app!

Kategori: Min vardag

Men alltså hur får man in ett kort på sitt blogginlägg?! Nya blogg.se appen är verkligen heeeelt värdelös! Denna bild skulle alltså höra till mitt förra inlägg. Tog ett kort på min vy från altanen.

En månad kvar

Kategori: Min vardag

En månad kvar innan jag börjar jobba som familjebehandlare. En månads ledighet kvar. Har verkligen haft en fantastisk sommar. Har väl inte gjort så jättemycket men har haft många lata sköna dagar tillsammans med Nemo. Vädret har varit helt underbart. Har varit till stranden 2 gånger den här veckan. Egentligen är jag inte så förtjust i stranden men för Nemos skull får jag väl bita ihop.

Reumatismen då? Ja...vad ska jag säga? Den är illa, riktigt illa. Oftast har jag ont på 4-5 ställen samtidigt. Lämnade prover igår inför läkarbesöket. Vet faktiskt inte helt säkert om jag vill börja med Humira igen. Allra helst vill jag inte ha några mediciner alls, men om jag nu måste vill jag ha en mild medicin som inte ger så himla mycket biverkningar. Var iväg och lämnade blodprover igår. Får väl se vad doktor Skude säger den 26/7.

I veckan har jag träffat min moster och kusin med familj. Så himla kul! Jag och min moster kommer väldigt bra överens. Å fast det är så sällan vi träffas känns det för mig som att vi aldrig varit ifrån varann då vi ses.

Idag ska jag nog bara lata mig. Nemo håller på bada i poolen hemma på gården. Jag sitter och svettas i en solstol på altanen. Sjukt varmt idag!

Vad gulliga ni är!

Kategori: Min vardag

Har glömt att tacka er för alla kommentarer häromdagen då jag skrev om min reumatism. Jag valde att dela inlägget på Facebook vilket ökade både antalet läsare och kommentarer. Jag har annars mina trogna läsare som hänger kvar år efter år trots att jag är dålig på att uppdatera. Mia, du är såklart en av mina trogna. Jag blir lika glad varje gång jag ser att du kommenterar för då vet jag att du finns kvar. Kram till dig!

Natten var usel, låg vaken flera timmar pga smärta i armbågen. Kunde inte räta ut armen. Nog om detta.

Just nu ligger jag helt oförskämt i en solstol. Ska snart kicka igång dagen på allvar men ett tag till kan jag unna mig att ligga här. Nemo kollar på sommarlovsmorgon på tv.

För övrigt har jag uppdaterat blogg.se appen. Blev varnad att göra det då den blivit sämre men råkade göra det då jag uppdaterade alla appar på ett bräde. Å fy så dåligt det blivit! Jag fattar ingenting. Tummen ner för nya uppdateringen.

Bjuder på lite matbilder. Min frukost, keso med frukt och mandel. Min lunch, laxpaj med sallad

Ha en fantastisk dag allihopa!