eko

Trots min bittra ton är jag naturligtvis glad och tacksam att allt gick bra. Det har kunnat gå riktigt illa...

Sen måste jag ju lägga ut favvolåten at the moment.

Har varit lite bloggtorka här ett tag. Jag har helt enkelt prioriterat andra saker. Behöver ju i och för sig inte ta så lång tid att skriva ett inlägg men jag vill ju helst skriva nåt som har lite innehåll med.

 

I lördags var vi som sagt iväg till Stockholm och köpte den sötaste Cornish rextjejen jag sett på länge. Vi åkte redan klockan 7 på lördagsmorgonen då vi även skulle hinna köpa med oss en bil hem. Bilen togs hem på en biltrailer då kamremmen behövde bytas för att stort antal mil sen. Dannes kryssade runt med trailern bakom sig som ingenting, genom centrum mitt i lunchtid. Jag satt och svettades bredvid och tackade Gud för att det krävdes e-körkort för att frakta hela ekipaget så att jag inte kunde köra. Sedan bar det iväg till dem som hade katterna. Tre små söta kattungar kom skuttandes och jag har kunnat tagit med mig alla tre. Två brunmaskade och en svart. Bilfärden hem sedan var inte alls så trevlig som jag hade föreställt mig. Katten jamade som besatt, vi blev stoppad av polisen och mitt telefonbatteri var slut, men allt gick bra till sist trots allt. Kom hem ca 23.30 och var då rätt mör. Doris blev inte särskilt glad och tacksam över hennes nya kompis och går mest runt och fräser tyvärr. Hoppas det ger med sig. Det var en snabb uppdatering. Skriver mer då tillfälle ges.

 

Nu sitter jag på skolan och inväntar seminarium och föreläsning. 

Han har ett å annat att lära den där pojken. 

Jag känner mig fortfarande trött efter helgens jobb. Då jag slutade på söndagen packade vi snabbt iväg oss på utflykt till Sälsten. Där grillade vi korv å myste i höstsolen. Jättemysigt! 

 

Sen kan jag berätta att jag var på intervjun på personalkontoret angående utvärderingen av bemanningsenheten. Tack å lov var det rätt dag. Jag har ganska starka åsikter och en hel del negativt att säga, det kändes som jag pratade mest hela tiden. Stackarn som satt å skrev fick skriva ihjäl sig när jag satte igång. Passade även på att fråga om praktik när jag ändå var där. Haha! Där lär jag inte få vara efter mitt framträdande igår. Det förstår jag faktiskt. 

Om drygt en timme börjar jag jobba. Jobbar till 20.00 ikväll sen jobbar jag imorgon från 11.00-11.00 på söndag. Älskar dygnspass, eller?

Jag hinner inte med mig. Det är för mycket på gång nu för att jag ska fungera som en normal människa överhuvudtaget. Skolan tar ju alltid tid oavsett. Har haft det lite för slappt ett tag nu vilket såklart resulterar i tokplugg för att hinna med mig. Dessutom har jag den förbannade praktiken som hänger över mig som ett gruslass. Jag får ingen  praktik, det är bara så. Jag har letat högt, lågt och brett. Oftast säger de nej för de står inför en förändring, de har inte tid eller nån annan orsak som ärligt talat ibland känns som rent hittepå. Jag blir tokig och faktiskt riktigt ledsen. Känner mig värdelös, överflödig och oönskad. Varför vill ingen ha mig? Jag är jätteduktig ju! Buhu! Som om inte allt detta vore nog jobbas det ju en del med, inte jättemycket, men nog mycket för att paniken ska växa. Jag har inte tid. Sen har vi ju min familj med. Har ett ständigt dåligt samvete mot min son som jag känner blir hårt drabbad av hans mentalt och ibland fysiskt frånvarande mor. Dessutom är ju badrummet på nedervåningen utriven. In ska ett nytt och fräscht badrum. No more bidé, knallröd matta och solblekt våtrumstapet modell ugly.

 

Just nu känns allt väldigt ovisst och det funkar dåligt för en som har kontrollbehov. Jag har noll koll på allt! En viktig lärdom visserligen men jag lider verkligen av att ha det så här. Fast det jobbigaste just nu är praktiken, bara jag får en praktikplats kommer nog det andra kännas lättare med.

 

En annan sak jag blir tokig på (blir lite mycket gnäll nu) är att min chef ringde mig förra veckan och frågade om jag kunde medverka på en intervju på torsdagmorgon. Jag det går bra det sa jag och skrev upp tid och datum. Jag vet med bestämhet att hon sa torsdag eftersom jag var lite tveksam till det då jag har ett Seminarium på skolan då som skulle krocka lite. Kolla på mina anteckningar nyss som jag skrev då och såg att jag skrivit den 9/10. Asså det är ju idag?! Har jag missat det här nu? Hon sa alltså torsdag den 9 till mig. Vilket var rätt? Ååååå att jag inte reagerade då. Jag skrev det ju inte i en almanacka utan på en papperslapp, annars hade jag ju sett det i kalendern. Hej ångest, är du här och hälsar på igen...?

 

För att komma med nåt positivt kan jag ju säga, usch jag törs knappt säga det.... Jag viskar: Jag har inte haft ont i lederna på flera dagar nu. Hoppas det håller i sig. Kanske kostisonet gör sitt jobb den här gången.

 

 

Hur som helst. Nästa vecka känns fullsmetad. Skola, helgjobb, intervju och ett studiebesök. Lägg på allt annat skit man håller på med också så känns det som det inte finns mycket tid över till något annat alls. 

Usch vilken snurrig dag det här blev. Har suttit i telefonen i det närmsta hela dagen. Tabbade mig på en sak igår och försöker rätta till det misstaget idag, ett åtagande som visade sig vara mer komplicerat än jag trott. Ibland undrar jag vad folk har för sig på sina arbeten egentligen. Det är sammanträden, ledig, sjuk, gått för dagen och jag vet inte allt! Paniken växer och jag inser att mitt misstag förmodligen inte kommer att kunna repareras.

 

Skulle verkligen behöva sova en skvätt. Nattpasset har som vanligt inneburit minimalt med sömn, den här gången dock helt självförvållat. Jag har legat å grubblat och tänkt massor i natt. Misstaget jag nämnde här ovan kom jag på klockan ett i natt. Sedan var det kört!

 

Inte har jag fått nåt gjort med studierna i dag heller. Jag blir så trött på mig själv! Har fått ledvärk nu, mitt på blanka dagen. Brukar i normala fall komma framåt kvällen och natten. Beror förmodligen på allt mitt funderande, grubblande och oroande. Försökte verkligen att tänka i natt "Släpp det Emma, du kan ändå inget göra åt det just nu.". Gissa hur bra det gick...?