eko

love it or leave it!

Nu vänder det!

Kategori: Min vardag

Som jag har väntat på denna dag! Vintersolståndet! Nu vänder det och blir ljusare och ljusare. Jag vet att det tar lång tid innan det märks, men bara själva känslan att vi går åt ljusare tider gör mig gott. Numera får jag ångest inför kvällarna då jag vet att jag inte kommer få sova. Sömnbrist är en hemsk sak och inget jag direkt har saknat sedan Nemo var liten. Huvva! 

För övrigt så måste jag kontakta min läkare. Reumatismen håller på bli sämre. Jag håller på bli sämre! Kan inte lyfta mina armar pga axlarna. Som "tur" är sker detta inte dygnet runt utan på nätterna. Det börjar göra ont runt 18 på kvällen för att sedan bli värre och värre. Å trots att jag längtat efter att få börja medicinera igen (hur man nu kan längta efter sprutor i magen) så tar det emot att ringa läkaren. Vet att det innebär slutet på amningen. Det känns tungt, riktigt tungt. Jag kommer vara giftig för mitt barn. Varför skulle jag drabbas av den här skitsjukdomen?! Hata reumatism!

Idag fick Nemo sitt efterlängtade jullov. Han var så förväntansfull. ❤️ hade klassfest på skolan och hade med sig fika å grejer. 

Nu ska jag sova. Sov endast 3,5 timmar inatt. Sittandes med en bebis på bröstet.  (null)




Förlossningsberättelse fortsättning.

Kategori: Hemi

Barnmorskan tyckte ändå att jag befann mig i aktiv förlossning då värkarna var så pass kraftiga. Så vi blev inskriven på förlossningen och fick ett rum 12:43. Jag fick frågan vad jag ville göra och det självklara svaret var att bada! Jag fick sätta mig i ett runt badkar och fick även lustgas inrullad till mig klockan var nu 13:16. Jag märkte att de barnmorskan var noga inläst på mitt förlossningsbrev och det kändes väldigt tryggt och bra. Värkarna var extremt kraftiga och jag hade inte lång stund mellan värkarna. Danne blev ombedd att gå och hämta våra saker på vårdhotellet då man inte kunde vara inskriven både där och på förlossningen. Jag fick lite panik.  Skulle han lämna mig ensam?! Aldrig i livet att jag skulle sitta där ensam! Jag sa åt honom att hämta min barnmorska som var och hämtade citodon till mig samt att hon skulle skriva journal. Han ringde på klockan och snabbt som ögat kom hon in. Danne sa att jag inte ville vara  ensam så hon satte sig med mig, gav mig medicinen och masserade mig och guidade mig genom andningen. Klockan var nu 13:36. Det var fruktansvärt tufft. Jag fick ingen vila och jag ville bara krypa ur min egen kropp. Barnmorskan började föreslå en tidiga eda. Hon hade läst att jag inte hann få den under min första förlossning och ville inte att det skulle behöva bli så igen. Jag nickade bara till svar. Men eftersom jag inte ville vara ensam en enda sekund tänkte hon vänta tills Danne kom tillbaks innan hon gick och  kallade på narkosen. Klockan 14:00 kom det in ny personal för det var dags för personalbyte.  En ny barnmorska kom in och presenterade sig som Moa.  Jag tror inte att jag svarade, hade för ont. Det var även en uska där inne. Här nånstans kom även Danne tillbaka tror jag, allt är i en dimma och enda anledningen till att jag harvkoll på tiden när jag skriver det här är tack vare journalen . Barnmorskan Catharina började tömma ut vattnet ur badkaret  för att jag skulle komma upp och få dropp (eller port kanske det heter) för att sedan få eda. 

Klockan är nu 14:10. Jag vet faktiskt inte om edan nånsin hann beställas. Jag minns att jag fick en värk, som var kraftiga och längre än alla jag haft tidigare. Det kändes som om något gick söner inom mig sedan trycktes neråt. Jag minns att jag pressar ur mig "Jag har krystvärkar!!". Rösten lät som ett avgrundsvrål. Någon trycker på en knapp så allt vatten far ut ur badkaret på någon sekund. Jag får en skjorta över axlarna och blir förd till sängen. "Ja, du är öppen 10 cm du kan börja krysta vid nästa värk" Blev det ingen eda, frågar jag. Nä, du var så snabb så vi hann inte. Jag minns att jag sa "Fan vad grym jag är!" Jag var också väldigt lättad över att det bara var själva krystningen kvar, det värsta var över enligt mig. 

Jag krystar men bebis är inte tillräckligt långt ner. 14:45 tvingar de upp mig till ett ståbord. Jag hinner bara stå där 5 minuter innan det könns som att barnet håller på ramla ut. Mitt i en krystvärk trycks jag tillbaka i sängen. På två krystvärkar är han ute. 14:52 blir jag mamma till världens finaste Hemi. ❤️ jag är ordentligt smärtpåverkad och minns att jag bara låg å tittade. Noterade att det var en pojke. Han kom ut med navelsträngen två varv runt halsen men det var ingen fara. Jag får en nål i handen. Blir sydd (aj). Lovar mig själv att aldrig föda barn igen. Hahaha! Det är en häftig upplevelse men smärtan är obeskrivlig. 

Måste ändå säga att det var en bra förlossning. Jag är väldigt nöjd och har inte haft så jätteont efteråt. Inte som vid min första förlossning, då kunde jag knappt gå efteråt. Så nu är det gjort. Det var vidrigt smärtsamt men väl värt det i slutändan. 
(null)

(null)

(null)
(null)

(null)
(null)