Nemo har börjat med den jobbiga vanan att inte somna om kvällarna. Hela kvällarna går åt till att få ungen att somna. Övergången från spjälsäng till växasäng har varit allt annat än lyckad. Hade jag fått bestämma helt själv utan att påverkas av vad alla andra tycker så har han lätt fått i spjälsäng ett tag till. Men jag måste erkänna att jag kände mig oerhört obekväm varje gång jag skamset berättade att han fortfarande sov i spjälsäng efter dryga 2 årsdagen. Det är väl bra typiskt egentligen att jag ska låta andras höjda ögonbryn påverka mitt liv. Om det funkar bra för oss att han sover i spjälsäng fastän han egentligen är stor nog att sova i vanlig säng så kan han väl få göra det då? Varför ska jag alltid bry mig så mycket om vad andra tänker och tycker? Visst tyckte jag väl själv också att det var dags för länge sedan. Men nu har det ju tyvärr bara blivit kattskit av allting. Från början gick allt hyfsat bra. Han somnade i sin säng i hyfsat tid. Sedan började dagis, Nemo ville då alltmer att sova i våran säng. Det måste vara dagisstarten som gör att han känner sig otrygg, tänkte jag som den ömsinta mamma jag är. Klart att barnet ska få sova hos oss! Synd bara att han nu, 1½ månad efter dagisstartenn FORTFARANDE "känner sig otrygg". Vart gjorde jag fel? Det måste ha varit någonstans då jag slängde p-pillerna åt skogen och tyckte att här ska göras ett barn. Just nu känner jag mig usel som förälder. Varför kan inte barn levereras med en bruksanvisning? Kväll efter kväll, timme efter timme sitter jag bredvid Nemo i sängen och sjunger, läser, skäller, tiger, kliar på ryggen, varm mjölk i flaska, tuggar fradga you name it! Å ja, jag har provat att låta honom vara vaken hela dagen utan vila. Tro mig, utan att gå in på detaljer, det funkar inte. Han behöver sova en stund på dagen. 

Daniel ser jag inte mycket av. Han åker 5 på morgonen och kommer hem 17.00 på eftermiddagen (om jag har tur). Han kommer då hem till ett dukat bord med färdiglagad mat. Han sätter sig och äter, åker sedan på gymmet, kommer hem packar upp sin väska från jobbet, packar om den, läser en saga för Nemo som nu ska till att gå och "sova", inser att Nemo inte kommer att somna så han går och duschar. Här kommer alltså jag in i bilden och blir den stygga mamman som säger åt sitt barn att ligga ner i sängen. Danne rusar genom huset för att lägga fram kläder och ordna det sista inför arbetet imorgon. Nu är det bråttom, klockan 21.00 senast så ska han bara ligga i sängen! Ofta så är Nemo fortfarande vaken vid den tiden så då lägger sig Danne bredvid honom i sängen och somnar, ibland till och med före Nemo. Ikväll så gjorde Daniel den stora uppoffringen och gick och la sig bredvid Nemo redan 20.00 för att få barnet att sova. Jag vet att han egentligen tyckte att det var rätt skönt att komma i säng då men jag sa inget. Jag låtsades som att jag var glad över att han tog över nattningen så att jag fick lite "egentid". För nog är jag själv alltid, hela huset sover och jag sitter här och skriver i min blogg. Härliga tider! Här kan jag vara nästan så brutalt ärlig som jag vill. Ibland är det någon besserwisser som skriver en arg kommentar om jag är FÖR ärlig så det är bäst att jag är bara lite lagom öppen.

Jag lugnar mig så för ikväll, inte värt att jag säger mer för det kan bli så tokigt då.