Har nyss överlämnat en skrikandes, desperat Nemo till personalen på förskolan. När ska detta sluta?! Märkte redan på hemmaplan att det skulle bli katastrof. Han skulle bestämma allt och lyssnade inte ett skit på vad jag sa och tyckte. Varje gång jag gick emot den lille mannens vilja slutade med ett utbrott i vulkanstorlek. Till och med i bilen skulle han bestämma vilken låt som skulle spelas och då jag stängde av musiken då vi var framme var kaoset ett faktum. Redan ute på parkeringen började min lille son att vråla. Försökte locka med vad roligt det skulle bli idag på dagis och han blev lugn. Min förhoppningen om en fridfull lämning ökade något men så fort vi öppnade dörren och skulle gå in började hela karusellen om. Nemo låg och grinaden, skrek och sparkade på golvet medans jag försökte ta av honom ytterkläderna. Gissa hur roligt det känns att lämna över honom då han befinner sig i det stadiet? Alla andra satt så snällt i en ring och åt äpplen medans min skrikade unge med knallrött ansikte entrade samlingen. Hej och hå. Sen när jag ska hämta honom så kommer allt att börja om igen fast då handlar det om att han inte vill åka hem. Blir jag inte gråhårig nu så kommer jag aldrig att bli det. Fan vad detta tär på mig och såklart är det ju inte så roligt för Nemo heller. Sen att det alltid är jag som hämtar och lämnar gör ju inte direkt saken bättre, känner mig lite ensam och övergiven. Nog om detta.

Igår så skulle jag tillaga fläskkarré i ugn. Vi har en varmluftsugn med inbyggd termometer. Man ställer bara in vilket gradantal maten ska uppnå så sköter den sig själv sedan. Men igår så hittade inte jag själva termometern, jag letade högt och lågt men den var spårlöst borta. För att vara utbildad kock så kan jag erkänna att jag är väldigt dålig på att laga stekar och dylikt utan dessa faciliteter. Kanske är dags att lära sig det men det var inget jag tänkte göra igår. Jag letade fram en annan termometer som jag hade, en sådan man sticker ner i kastrullen då man ska koka knäck och sånt. Upp till 300 grader skulle den gå. Perf! Tryckte ner den i steken och in med hela skapelsen i ugnen. Efter ett tag så börjar en märklig doft att sprida sig i köket. Går dit och tittar i ugnen och får se att termometern lixom hänger och slokar. Resten kan ni ju räkna ut själva. Ibland undrar jag hur jag har kunnat jobba som kock i 8 år. Jag är ju rent ut sagt livsfarlig i köket vid vissa tillfällen.

 Dagens lärdom blir alltså att bara för att det står 300 grader så betyder inte det att hela grejen tål det, plast klarar sällan så höga temperaturer. Den där hade jag ju bara använt någon enstaka gång. Köpte den på Claes Ohlson för bara 3 månader sen. Vad ska jag nu ha då jag kokar knäck en gång om året? Om det är någon som funderar på en födelsedagspresent till mig så är en ny termometer välkommet. Men den måste gå upp till 300 grader, fast inte plasten då... Hehe!