eko

Varje vardagsmorgon är numera ångestfylld och smärtsam. Nemo har kommit in i en period då han absolut vägrar bli lämnad på förskolan. Det började visa sig lite smått efter jullovet. Han grinade och sa upprepade nej samtidigt som han tryckte sig mot dörren. Jag lät han lugna ner sig innan jag lämnade över honom till personalens vård. Jag ville inte lämna honom gråtandes då jag visste att han bara behövde få något annat att tänka på. Det här hände någon enstaka gång och jag la ingen större vikt vid hans nya beteende, tänkte att det är övergående. Dessvärre eskalerade detta beteende förra veckan och mer eller mindre varje lämning var katastrofal. Nemo brukar vara lite seg då han ska gå in på dagis och de gånger som jag inte har bråttom så brukar jag låta han ta den tid han behöver innan vi går in. Får han bara utforska den där stenen som han hittar på marken så brukar det gå lättare att ta farväl. Men i torsdags så var jag ute i sista minuten och istället för att låta honom sparka på en snöboll så lyfte jag upp honom och bar in honom till följd av att han fick jordens utbrott. Han var helt utom sig och skrek och grinade som besatt. De andra barnen hade gått in för samling och fruktsund och satt allihopa och väntade på min rosenrasande unge. Till sist så kom en av personalen och tog Nemo ur min famn och han blev såklart ännu mer arg och ledsen. Han skrek mamma och sträckte sig mot mig och jag stålsatte mig, log och sa hej då. Mitt hjärta gick i tusen bitar och väl ute i bilen så bröt jag ihop fullständigt. Kände mig som världens sämsta mamma. Dels för att det kändes som att jag svek Nemo då han behövde mig men även för att jag inte vet vad som är bäst att göra i en sådan situation. Jag vet att man inte ska dra ut på avskedet utan gör det så kort och snabbt som möjligt, men samtidigt så vet jag att utbrottet är över relativt snabbt och om han bara får lugna sig lite så blir avskedet betydligt trevligare för oss båda. Känns faktiskt riktigt jobbigt och jag grubblar en hel del på hur och när det här ska upphöra. Problemen slutar tyvärr inte där utan då jag ska hämta honom på eftermiddagen så får jag tacklas med en unge som vägrar åka hem. Han ska inte klä på sig och jag får lirka och trixa en hel del innan jag får med mig honom hem. Han testar mig till max och om sanningen ska fram så tror jag att han styr mig lite väl mycket i många situationer.

Jag nöjer mig så för idag. Nästa gång jag bloggar ska jag berätta om hur våra katastrofala nattningar ser ut. Från att ha varit hel smärtfria till nattningar som tar hela kvällen. Vad är det som händer?! Snart underkänner jag mig själv som förälder.