eko

Var över till grannen med en bit rabarberpaj idag. Hon sa att hon skulle ut å springa sen på kvällen å tyckte att jag skulle följa med. Var inte vidare sugen på det alls. Dels för att jag egentligen hatar å springa å dels för att jag helst gör det flåsandes i min ensamhet. Grannen nöjde sig inte med ett nej å rätt som det var stod jag ombytt i träningskläder utanför hennes hus. Vi började i ett alldeles lagom tempo och jag tyckte ändå att det gick hyfsat. Hon har opererat knäet för några månader sen så jag tänkte att vi nog skulle gå rätt mycket för att inte hon skulle överanstränga sig å så. My ass! Vi sprang 4,6 km utan att stanna en gång. Jo, en gång i typ 5 sekunder då hon knöt skosnöret. Jag höll bokstavligt talat på att dö halva vägen. Rödare än allt rödast i fejjan. I vanliga fall springer jag häften av den här sträckan å håller på avlida av det. Hon sprang bredvid mig å hejade på mig å jag kände mest att jag ville ge henne en fet smäll. Jag mumlade till henne att jag ofrivilligt blivit tilldelad en PT som jag inte bett om. Hon sprang bredvid mig som om hon inte gjort nåt annat under hela hennes liv, vilket nästintill är sant då hon berättade om alla sporter hon utövat genom livet. När vi äntligen var hemma igen säger hon "det här gick jättebra! Jag är sjukt impad! Vi kör igen på måndag!". Så nu måste jag komma på ett riktigt bra gömställe så jag slipper springa på måndag. Haha! Nä, men skämt åsido. Jag kan väl erkänna att det är rätt skönt nu. Klarade ju mer än jag trodde.